Har du en förälder som mår dåligt?

Jag med. Min mamma är manodepressiv och alkoholist.  Nu är jag vuxen och har startat denna hemsida för att man ska kunna läsa och känna igen sig i olika situationer. Och få tips på vad man kan göra för att låta det påverka en så lite som möjligt. 

Det är helt enkelt vissa saker som man inte kan förstå om man inte lever med en person som mår dåligt. Som att varje gång jag har blåst ut ljusen på födelsedagstårtan så har jag önskat att mamma ska dö.

Det är något som personer med föräldrar som mår bra inte förstår. Att jag kan önska livet av min förälder, älskar jag den inte? Jo. Det är just därför. Det gör så ont att se när mamma gång på gång förstör för sig själv, ramlar och försöker ta sig upp igen. Det gör så ont att jag bara vill ha slut på hennes lidande.

Men det blir bättre. Livet. Så mycket bättre! Ju tidigare man kan sätta gränser och ställa krav, desto lättare blir det. Ju mer man kan fokusera på sitt eget liv och känslor, desto lugnare blir det. Ju mer man omprogrammerar sig genom allt man hittar på Youtube, läser och pratar, ju mer hopp går att finna. 

Jag hoppas att du kan surfa runt på sidan och hitta det som du känner för just nu. Skriv gärna till mig om du har något boktips eller en berättelse du vill att jag lägger ut.

Skamkänslor

När jag var arg på mamma och det tillslut rann över och allt kom på samma gång så var jag nervös att hon skulle ta livet av sig. Hon hade så ofta sagt att hon levde endast för att jag fanns i hennes värld.. Hon kan inte distansera sig från sina känslor och låter hennes känslor styra hennes liv. Och det lärde ju jag mig också.

Skam handlar om att VARA något, t.ex. mamma benämnde mig alltid som ängel när jag var snäll och en djävul eller hora när jag var arg. Jag minns när jag var hos mormor en gång när jag var ca 15 år och blev arg på henne. Hon anklagade mig då för att jag var sjuk som min mamma.

Istället för att obehagliga känslor får namn och att det är ok att ha dessa känslor, så fick de inget namn och de ska undertryckas för att de är fel att ha. De hamnade namnlösa i ryggsäcken av skam och gick och tyngde ned mig. Det är något fel på mig.

När den tanken väl får börja gro så växer den snabbt till något mögligt inuti en. Man frågar hjärnan vad det är för fel på en flera gånger per dag och hjärnan är logisk och kommer alltid på flera svar. Den ifrågasätter inte frågan och inte svarar den på vad som är bra med en, som en motvikt.

Jag har nu, när jag har passerat 30 strecket, förstått att det är mycket bättre att känna skuld än skam. Det låter lite märkligt men vi tar ett exempel. När du gör ett misstag, vad brukar du dra för slutsats?

1) Det är fel på mig.

2) Jag gjorde fel.

Det händer något som gör att jag känner att jag har gjort fel. SKAMMEN sitter på ena axeln och säger "Du ÄR fel". Det är svårt att göra något åt. Det är inte konstruktivt. Om vi istället lyssnar på SKULDEN så säger den "Du GJORDE fel". Ok, men då gör jag inte så nästa gång. Det är konstruktivt. Ok, denna gång prövade jag att göra så här och det blev kanske inte jättebra. Nästa gång ska jag göra på ett annat sätt. Då kan man få ruska av sig det där onda i magen och gå vidare med livet. Livet handlar ju trots allt om att lära sig, inte att vara perfekt och göra allt perfekt.

Svart och vitt - rätt och fel

Barn till föräldrar som har mår dåligt får ofta ett tankesätt som är svart och vitt. Rätt och fel. Man får anpassa sig mycket efter sina föräldrar som får vredesutbrott och säger saker av trötthet snarare än att de menar det. Och barnen lär sig hur man ska navigera på minfältet. Just på minfältet är allt svart och vitt. Gå här och du klarar dig. Gå där och du går på en mina. Men sen är man programmerad till det och växer upp med det. Allt blir rätt och fel. Gjorde jag rätt nu? Nähä, det där är FEL! Politiska diskussioner blir till bråk, oliktänk är inte önskvärt utan något som ska korrigeras.

Jag frågade en arbetskollega varför denne inte umgicks mer med en annan kollega. Fick svaret att de hade blivit osams om huruvida chefen var en bra eller dålig chef. Visst är det märkligt? Att man inte kan tycka olika om det?

Jag tycker om uttrycket: "När alla tänker lika är det ingen som tänker så mycket". Inte vill vi ha ett samhälle där vi alla tänker exakt likadant? Vi utvecklas ju av oliktänk. 

För att citera min kusin: "En sån där blå studsmatta skulle jag ALDRIG köpa till mina barn. Över min döda kropp! Hehe, och titta nu på den blåa studsmattan som står mitt på vår gräsmatta. Det är den bästa uppfinningen någonsin."  

TILLSAMMANS - med alkoholen

"Längtar tillbaka till den kärlek och innerlighet vi hade förr." Stod det i ett brev till mig som tonåring.

Men mamma, det var när jag var liten. Jag behöver frigöra mig. Det har hon aldrig haft förståelse för. Det har bara varit läskigt för henne och jag förstår henne. Det måste vara svårt att den person som får en att må som bäst börjar bli arg och anklaga en för saker som det faktiskt finns en poäng i. Så vad får en tonåring att umgås med en? Jo, man ger cigaretter till den och köper ut alkohol. Min storebror fick även Citodon och andra piller.

Jag fick sex starköl till min första fylla. Och jag var tvungen att pussa henne på munnen, framför mina vänner. Det var en jättemärklig situation. Hon var så glad att jag skulle ut och "bli vuxen" och att hon fick bidra. Jag drack 4 starköl, spydde lika många gånger och kissade för första gången i en buske i en park.

Det var startskottet för att sitta och röka och dricka med henne. De flesta kvällar slutade i tårar, där vi både pratade om för djupa saker när vi var för fulla och inte kunde se varandra. När jag inte var hos mamma och rökte och drack så var jag hos pappa. Och rökte och drack. Han och hans nya kvinna gjorde sitt eget vin och drack varje dag. Alkoholen gjorde att vi kunde umgås, är inte säker på att jag hade umgåtts så mycket med varken mamma eller pappa annars.

Min fostermamma jobbade och drömde om en karl, vi umgicks inte alls.  Hon lämnade matpengar i en portmonnä och jag lämnade kvitton. Spriten började avdunsta i hennes spritskåp, det frågade hon bara en gång om.